nattisovstaden

Kära vänner! Som ett julmirakel har älskvärda Sofie Violett erbjudit sig att fixa en header åt mig. Jag bad hennes att i samma veva flytta bloggen till wordpress, och kan ni tänka er, hon sade ja! Om några dagar kommer alltå nattisovstaden att ta sitt pick och pack och sin nya header och finnas på nattisovstaden.wordpress.com eller .se eller vad det är. Jag reklamar förstås på facebook när det är klart. Då får ni den där bilden också. Själv ser jag fram emot att kanske återknyta kontakten med Sofie, en person som faktiskt var med och lade grunden till den jag är nu. Jag ser också fram emot att fira jul i skärgården, reunion i Örebronx den tjugostjärte, och ett nyår som ofiras i solen och att få berätta om er om den gången då Jojje kräktes på ett väldigt opssande ställe. Puss!

... Skriv lite om er, kanske om det är något ni undrar eller hur ni hittade hit. Jag är spänd av förväntan!

Vilka är ni egentligen? Jag vet att jag har ca 30 stycken återkommande läsare, och några ströbesök därutöver. Jag är ju ingen Kissie direkt, men för mig är det svindlande att tretti personer vill läsa om när Jojje är sjuk, att jag gråter och att jag spyr galla. Jag blir så nyfiken, och kommer helt enkelt inte att skriva något mer inlägg förrän 10 av er gett er tillkänna! Kom igen kära kända och okända. Levererar ni lovar jag att lägga ut den fulaste bilden som finns på mig på hela hårddisken. Vilket treat va!?

Jag förstår inte vad en regissör har att göra i ett komplett och välskrivet manus att göra. Jovisst, det gör jag. Men nästan alltid tycker jag mest att långa strykningar och hårda bantningar är illa dold feghet, lathet eller egoism. Jag och Pappan såg Angels in America igår på Stockholms stads, fast bara första delen, för sedan tyckte Jojje att vi var hemska föräldrar som lämnat honom hos barnvakten när han var så infernaliskt sjuk som bara stackars stackars Jojje kan bli (och själv kan jag erkänna att jag nöjt skippade den andra delen, inte för jag inte ville se den, men för att jag också tyckte att Jojje var lite för sjuk för barnvakt).

Så: Angels in America Millennium. Ett stycke manus med väldigt tydlig tid och väldigt tydligt rum. Inte tack vare scenanvisningar som vi i publiken inte känner till, utan i repliker. Ingenstans annat än i repliker hittar vi dessa refernser. Lite som att göra en pjäs om Andra världskriget, men sedan bestämma att tid och rum skiter vi. Ett namngivet krig som borde vara odöpt alltså.
Det är en väldigt pratig pjäs, vilket gör det modigt med en sparsmakad scenografi, ett ickeextravagant ljus, en vardaglig kostym. Det enda som egentligen är bombastiskt är ljudet; trumhinnorna krackelerar redan av den första tonen i den första låten, och till purple rain dör flera tusen toner i mitt öra som jag aldrig mer kommer att höra. Jag är förvånad när min pappa skrockar till åt ett mångbottnat politiskt skämt - det måste betyda att han har en viss hörsel kvar efter its raining men, men det betyder också att han kan höra vad skådespelarna säger.

Herregud vad det sluddras och tappas och stakas. Emil Almen hör man bra (och Emil Almen ÄR bra) och man hör Lena B Eriksson, men bara för att kommer ut på scenen, helt frankt läser sina repliker och sedan lämnar den. Det MÅSTE vara regin, för Eriksson gillar jag. När jag ändå nämner de bra sakerna ska jag säga att Ida Engvoll gör en fantastisk Harper. Kanske är hon den enda som inte sett serien, för de andra karaktärerna är karikatyrer av seriens Joe, Coen, Ethel Rosenberg och så vidare. Men Engvolls Harper är tokig och gladhispig, kanske går denna H på uppåttjack, istället för seriens H:s valium.

Tillbaka till den modiga nedtoningen. Den kräver sin skådespelare. Den kräver engagemang, timing, vilja, kunskap. Innan paus finns inget av detta. Det glimtar hos vissa av skådespelarna. Det glimtar inte alls i regi, rekvisita, ljus, ljud, kostym, mask (Ida Engvolls frisyr undantaget) eller... Något. Så blir det svart, vi kastar i oss en macka (varför är pausen ALLTID för kort för öl och macka?). Och vi går in igen (jag med munnen full av bröd, jag mosade in halva mackan för jag var vrålhungrig. Två tredjedelar av ölen fick jag lämna, och då hade vi ändå förbokat bord och mat) och. Jag vet inte. Något har hänt. Antingen är det red bull eller så har någon skällt ut dem, sagt åt dem på sparken. Nu glittrar alla! Man kan till och med märka att med annan regi skulle Lena B Eriksson vara bra, trots att hon gör den mest sketna tolkning av en uteliggare jag sett. Det är fortfarande inte strålande, det har ingenting med tv-serien att göra, inte heller med Örebro Stadsteaters uppsättning av deras "Änglar" för några år sedan, men det haltar inte längre. Orden blir intressanta. Skratten och tårarna från publiken blir hjärtliga. Manus får mening.

Men varför hyllar vi Ola Rapace?!


Jag vet att ni som läser min blogg inte läser den för sånt här, men jag blir arg av dålig teater. Jag betalar för mig, och kan inte reklamera. Hade första delen av pjäsen varit mjölk hade den varit sur, och jag hade gått tillbaka med den till affären.



På den här bilden ser det ju ganska storslaget ut, men minns att enligt scenanvisningar har Ängeln "magnifika vingar". Nej. De är inte magnifika.

Så vi var i Sibbhult hos fina fina Sohls. Ååå vad tråkigt det var att åka hem! Så tråkigt att vi pratade om dem hela vägen hem (förutom den tid vi tillbringande artigt leende åt den äckliga tanten som som Jojje valde som kompis, och som tyckte att det var helt sjukt att jag inte var mammaledig, utan att Pappan skulle ta ut hela föräldraledigheten. Vi fick också veta precis allt om hennes egna hundratusen barnbarn, se bilder på dem samt lyssna på tråkiga historier om vilka könsstereotypa kläder hon köpt till dem). Jag har verkligen njutit av att prata om riktiga saker med E och J, så smarta och så lugna och så fin fin inställning till att ha barn. Och så har jag förstås njutit av A, A och H, som alla skämt bor Jojje efter bästa förmåga. Tack tack tack Sohls i Sibbhult, ni är helt enkelt bäst!


Två nöjda men trötta före detta tågtraffikanter


En väldigt nöjd Jojje


A testar julklapparna


Jojje fick prova gåstol. Han kände sig nog väldigt viktig.


Han gungade för första gången också, och det var jättekul!

Tack Typiskt Elin för de fina bilderna. Vi längtar redan till nästa gång!

Vi har åkt tåget till Sibbhult. Inte ända fram, men a, nästan. För första gången åkte jag i ett tåg med panoramafönster. Det var helt fantastiskt. Imorgon ska jag skriva och berätta om hur mycket jag tycker om att vara här. Fina fina Sohls i Sibbhult.

vinterkräkis. elin: jag prickade in en sjukdom INNAN sibbhultsbesök! ergo: jag kommer att vara frisk (och hungrig) på lördag.

Det är okey nu. Faktum är att det är bra. Riktigt bra. Från den grå dimman, via en flod av tårar och ett fint, uppriktigt prat och ut på andra sidan. Jag är så glad att Pappan är just Pappan. Ni får ursäkta ännu ett flottigt kärnfamiljsinlägg, men jag lever i en sådan och det är fint och bra för mig. Jag vill vara med honom. Ja, och det var däri problemet låg. Jag djupdök och hittade min mest skamfyllda känsla någonsin - jag ville fly från Jojje. Det var så jag först sa det. Sedan babblade vi lite och det var ju inte riktigt så, men att få sova en hel natt, med tillhörande sovmorgon - oljuvadröm! Att prata utan att viska. Att alltid kunna svara i telefonen. Att kunna skypea med Katten nu och då, eller ännu hellre - åka och hälsa på henne. Men mest vill jag vara med Pappan. Jag vill gå på kakbuffe utan att trängas med en barnvagn. Jag vill läsa tidningen i godan ro och diskutera med honom. Vi gjorde upp en plan, och nu är det bra igen. Vi trivs. Vi är lite väderbitna, men vi är glada över oss. Och nog lite stolta också. Stärkta.

Alla julklappar utom två är klara (varav ett är ett fotoalbum till Jojje som han får efter jul, för det ska vara bilder från hans första jul i det). Alla julklappar utom tre inslagna. De är så fina. Jag är faktiskt helt fenomenal på att slå in paket. Tyvärr blir alltid snörena lite tillplattade av förvaring och logistik, men det må väl vara hänt.

Och så en grej till, fan vad jag är körd på masterchef! Ååå, vad jag längtar till imorgon klockan 19 när nästa avsnitt kommer (så mycket så jag tror jag ska se om ett gammalt på tv3play. Det trodde jag aldrig. Tv3play!)

Jag vill faktiskt bara fly. Jag vill vara själv och jag vill vara ensam med K. Vara ensam med L. Med C. Med mamma och pappa. Jag älskar skrutten över allt och alla på denna jord, men just nu är han så mammig att jag får dåligt samvete av att gå på toaletten. Det och en stressad barnmorska (hon sade "det kan vara väldigt allvarigt, men du får läsa mer på internet" istället för att krama mig och säga "det är inte farligt") sög musten ur mig. Det blev kanske lite bättre av att få öppna paketet från F!:



men jag var tllbaka på ruta noll när jag såg min mössfrisyr



Jag är egentligen en glad människa. Jag bara trillar dit ibland.

Inte någon är glad nu. Problemen hopar sig, det är stressigt på MVC och på NK, man har blöta strumpor, man får inte trycka på sin mammas dator. Man är för uppbokad för sista minuten.